Predikaren
1:1 Ord från predikanten, Davids son, kung i Jerusalem.
1:2 Fåfängas fåfänga, säger predikanten, fåfängas fåfänga; allt är
fåfänga.
1:3 Vilken nytta har en man av allt sitt arbete som han tar under solen?
1:4 Ett släktled försvinner, och ett annat släktled kommer, men den
jorden förblir för evigt.
1:5 Och solen går upp, och solen går ner och skyndar till sin plats
där han uppstod.
1:6 Vinden går mot söder och vänder sig mot norr; Det
virvlar ständigt omkring, och vinden kommer tillbaka enligt
hans kretsar.
1:7 Alla floder rinner ut i havet; men havet är inte fullt; till platsen
varifrån floderna kommer, dit återvänder de igen.
1:8 Allt är fullt av möda; människan kan inte uttala det: ögat är det inte
nöjd med att se, inte heller örat fyllt av hörsel.
1:9 Det som har hänt, det är det som skall vara; och det som är
gjort är det som skall göras: och det finns inget nytt under
Sol.
1:10 Finns det något om vad man kan säga: Se, detta är nytt? det har
redan varit av gammal tid, som var före oss.
1:11 Det finns ingen påminnelse om tidigare ting; inte heller ska det finnas några
påminnelse om det som ska komma med dem som ska komma efter.
1:12 Jag, predikanten, var kung över Israel i Jerusalem.
1:13 Och jag gav mitt hjärta att söka och söka med vishet om alla
vad som sker under himlen: denna svåra möda har Gud givit åt
människobarnen att övas med det.
1:14 Jag har sett alla de gärningar som görs under solen; och se, alla
är fåfänga och andeförtret.
1:15 Det som är krokigt kan inte göras rakt, och det som saknas
kan inte numreras.
1:16 Jag talade med mitt eget hjärta och sade: Se, jag har kommit till stor egendom,
och har fått mer visdom än alla de som har varit före mig
Jerusalem: ja, mitt hjärta hade stor erfarenhet av visdom och kunskap.
1:17 Och jag gav mitt hjärta att lära känna vishet och att känna galenskap och dårskap
förstod att detta också är andeförtret.
1:18 Ty i mycket vishet är mycket sorg, och den som ökar kunskapen
ökar sorgen.