Predikaren 1:1 Ord från predikanten, Davids son, kung i Jerusalem. 1:2 Fåfängas fåfänga, säger predikanten, fåfängas fåfänga; allt är fåfänga. 1:3 Vilken nytta har en man av allt sitt arbete som han tar under solen? 1:4 Ett släktled försvinner, och ett annat släktled kommer, men den jorden förblir för evigt. 1:5 Och solen går upp, och solen går ner och skyndar till sin plats där han uppstod. 1:6 Vinden går mot söder och vänder sig mot norr; Det virvlar ständigt omkring, och vinden kommer tillbaka enligt hans kretsar. 1:7 Alla floder rinner ut i havet; men havet är inte fullt; till platsen varifrån floderna kommer, dit återvänder de igen. 1:8 Allt är fullt av möda; människan kan inte uttala det: ögat är det inte nöjd med att se, inte heller örat fyllt av hörsel. 1:9 Det som har hänt, det är det som skall vara; och det som är gjort är det som skall göras: och det finns inget nytt under Sol. 1:10 Finns det något om vad man kan säga: Se, detta är nytt? det har redan varit av gammal tid, som var före oss. 1:11 Det finns ingen påminnelse om tidigare ting; inte heller ska det finnas några påminnelse om det som ska komma med dem som ska komma efter. 1:12 Jag, predikanten, var kung över Israel i Jerusalem. 1:13 Och jag gav mitt hjärta att söka och söka med vishet om alla vad som sker under himlen: denna svåra möda har Gud givit åt människobarnen att övas med det. 1:14 Jag har sett alla de gärningar som görs under solen; och se, alla är fåfänga och andeförtret. 1:15 Det som är krokigt kan inte göras rakt, och det som saknas kan inte numreras. 1:16 Jag talade med mitt eget hjärta och sade: Se, jag har kommit till stor egendom, och har fått mer visdom än alla de som har varit före mig Jerusalem: ja, mitt hjärta hade stor erfarenhet av visdom och kunskap. 1:17 Och jag gav mitt hjärta att lära känna vishet och att känna galenskap och dårskap förstod att detta också är andeförtret. 1:18 Ty i mycket vishet är mycket sorg, och den som ökar kunskapen ökar sorgen.